Jag skriver en namnlista och skickar till makthavaren. Det är jag som har makten. Jag skriver en namnlista till mig själv. Du finns inte med på den listan. Jag önskar så att du fanns med men du finns inte med. Jag vill göra mig av med dig. Jag vill inte ha skiten som du fyller mig med. Jag vill ha dig kvar hos mig. Jag vill ha all din smuts för utan det är jag äckligt ren. Jag glimmar som en perfekt slipad diamant i kristallkronan och jag spyr på mig själv. Jag vill krossa allt med vassa kanter för jag vet att det är så förskräckligt skört på insidan, vad som helst kan gå sönder om man vill. Det är vi som har makten. Bara ett steg närmare kanten. Ett steg längre ifrån något annat. Jag skriver en namnlista, jag skriver om fiskekrokarna som drar upp mig ur de djupaste djup. Det skär i mig när de drar i mig. Det blöder i mig när de ser vilken plats jag kommer ifrån. Jag faller aldrig handlöst, jag har kontroll. Men alla lögner är lika stora och jag vet att sanningen hinner ifatt oss alla till slut. Den går bakom mig som ett minne om en kusin jag brukade leka med under somrarna. Och när sanningen greppar tag om min axel och säger att allt ska bli bra, allt ska bli bra. När den säger jag är varken arg eller besviken på dig. Det, det är den ljuvligaste av segrar.