Vi är vid en lekpark, du och jag. Min lilla skatt, säger du och kastar upp mig i luften. Du fann mig på havets botten, det är inte många som hittar dit. Det är jag och det är du. Vi sitter mitt emot varandra i det sterila rummet men det är tusen väggar mellan oss nu. Jag når inte fram till dig längre och det krävs för mycket kraft att riva ned alla hinder. Det är alltid du som lämnar rummet först. Jag är en tung sten som du gång på gång skakar av dig. Hon tog din plats, säger du och rycker på axlarna som om det vore en struntsak. Sluta med det. Jag vill att du slutar. Det här är ingen bagatell. Det är den kallaste vintern på hundra år och du skyller på Gud men faktum är att det är du som har förorsakat den. Ditt hjärta fryser snart till is och allt är ditt eget fel.