Hur allt fortsätter precis som förut och jag glömmer bort alla förnuftiga beslut. Vi sitter på en bänk bland höghusen; håller hårt i varandra tills jag släpper taget, alltid jag som släpper taget. Luften kall och betongfärgad men solen lyser just på oss, som för att retas. Jag vilar min skakande kropp mot din axel; du sjunger sånger som får mig att le och innan du vänder dig om för att gå (jag kommer alltid minnas synen av ditt ansikte så vått som om du doppat det i vatten och doppat det igen, desperationen i dina ögon) säger du något, knappt hörbart. Men jag hör och jag ska inte, skulle aldrig. Glömma dig.