cocorosy

2012-01-29T13:48:00.002+01:00

Cocorosy är död. Som en gammal vän skall jag minnas henne. Som en gammal vän skall jag minnas er. Tack för att ni läste. Och stannade kvar. I vissa perioder skriver jag varje dag, i andra perioder inte alls. Men om ni vill fortsätta läsa så finns det lite här. I LOVE YOU ALL XX

2011-12-12T05:47:00.001+01:00

Du matar mig och du svälter mig; allt på samma gång.

2011-10-16T23:53:00.001+02:00

Är det okej att utlämna sig själv på nätet. Klä av sig menar jag. Jag klär av mig nu. Tar kort på mig själv naken och publicerar överallt alla kan se. Jag vill att du ska se. Dig jag drömmer om varje natt. Om dagen också. Jag drömmer om dig du sitter och väger på stolen du rullar dina cigaretter du röker och talar om litteraturen hur viktig den är. Det är det värsta med dig allt du gör är precis lika perfekt som den felfria franska du tydligen talar. Snälla säg något du inte behärskar. Säg något du inte klarar av. Säg att du njuter av att se mig naken säg det. Du skulle aldrig säga det. Nej du fortsätter att väga på din stol rulla dina cigaretter ta ett bloss deux trois quatre hundra bloss. Men du dör aldrig i cancer du dör precis när du vill allt har alltid varit på dina villkor, till och med döden. Det är därför jag dras till dig jag dras inte till människor egentligen allt är bara gjort av kött och blod men du, du är något annat.

2011-08-21T15:07:00.002+02:00

Hur allt fortsätter precis som förut och jag glömmer bort alla förnuftiga beslut. Vi sitter på en bänk bland höghusen; håller hårt i varandra tills jag släpper taget, alltid jag som släpper taget. Luften kall och betongfärgad men solen lyser just på oss, som för att retas. Jag vilar min skakande kropp mot din axel; du sjunger sånger som får mig att le och innan du vänder dig om för att gå (jag kommer alltid minnas synen av ditt ansikte så vått som om du doppat det i vatten och doppat det igen, desperationen i dina ögon) säger du något, knappt hörbart. Men jag hör och jag ska inte, skulle aldrig. Glömma dig.

2011-08-20T22:23:00.006+02:00

Hur allt slutar där det en gång börjat. I din systers säng på trettonde våningen. Dina ögon så rödgråtna och mitt hjärta så kallt.

2011-08-01T10:50:00.011+02:00

Jag kan inte sova och när jag väl somnar återvänder jag alltid till samma plats: jag står utanför din dörr och får inte komma in.

2011-07-25T23:08:00.002+02:00

Fårö, juli 2011

2011-06-01T22:47:00.000+02:00

Du och jag:
två grenar på samma träd
från samma rot
men vi
växer åt olika håll
det finns inget jag kan göra åt det
ingenting över huvud taget
den känslan
den känslan har jag i min kropp och jag ska
begrava den där
för du har slutat lyssna

2011-05-20T13:09:00.008+02:00

Hur du sliter

upp min hud

gräver i jorden

och hur jag

skriker
när du

närmar dig

mitt hjärta

älskling du gräver
din egen grav

2011-02-03T01:26:00.014+01:00

1. Jag känner

dina nervösa fingrar
gå promenader
långa promenader

2. Jag ser

hur de andra
förintas
blir mindre

3. Jag hör

diffusa ljud -
regn, motorvägar
det påminner
om något
jag inte längre
minns

4. Jag smakar

dina lungor
när du andas
rakt in
i mig

5. Jag doftar

smuts
så jag skrubbar
kroppen ren

2011-01-28T00:24:00.004+01:00

Jag beskrev mitt liv

som en rättegångssal

där Gud var domare

och Jesus advokat

precis så kändes det

2010-12-20T01:18:00.004+01:00

Jag skriver en namnlista och skickar till makthavaren. Det är jag som har makten. Jag skriver en namnlista till mig själv. Du finns inte med på den listan. Jag önskar så att du fanns med men du finns inte med. Jag vill göra mig av med dig. Jag vill inte ha skiten som du fyller mig med. Jag vill ha dig kvar hos mig. Jag vill ha all din smuts för utan det är jag äckligt ren. Jag glimmar som en perfekt slipad diamant i kristallkronan och jag spyr på mig själv. Jag vill krossa allt med vassa kanter för jag vet att det är så förskräckligt skört på insidan, vad som helst kan gå sönder om man vill. Det är vi som har makten. Bara ett steg närmare kanten. Ett steg längre ifrån något annat. Jag skriver en namnlista, jag skriver om fiskekrokarna som drar upp mig ur de djupaste djup. Det skär i mig när de drar i mig. Det blöder i mig när de ser vilken plats jag kommer ifrån. Jag faller aldrig handlöst, jag har kontroll. Men alla lögner är lika stora och jag vet att sanningen hinner ifatt oss alla till slut. Den går bakom mig som ett minne om en kusin jag brukade leka med under somrarna. Och när sanningen greppar tag om min axel och säger att allt ska bli bra, allt ska bli bra. När den säger jag är varken arg eller besviken på dig. Det, det är den ljuvligaste av segrar.

2010-12-16T22:17:00.011+01:00

Vi är vid en lekpark, du och jag. Min lilla skatt, säger du och kastar upp mig i luften. Du fann mig på havets botten, det är inte många som hittar dit. Det är jag och det är du. Vi sitter mitt emot varandra i det sterila rummet men det är tusen väggar mellan oss nu. Jag når inte fram till dig längre och det krävs för mycket kraft att riva ned alla hinder. Det är alltid du som lämnar rummet först. Jag är en tung sten som du gång på gång skakar av dig. Hon tog din plats, säger du och rycker på axlarna som om det vore en struntsak. Sluta med det. Jag vill att du slutar. Det här är ingen bagatell. Det är den kallaste vintern på hundra år och du skyller på Gud men faktum är att det är du som har förorsakat den. Ditt hjärta fryser snart till is och allt är ditt eget fel.

2010-12-10T18:26:00.007+01:00

Jag plågas av två vargar

en ond och en god

utan att kunna urskilja

vem som är vem

2010-11-18T17:46:00.094+01:00

Du är naken framför kameran

och publiken den älskar dig

ingen kan se genom linsen

att du är vaken det är natt

och alla vilddjur de vill skära halsen av dig

när du räknar timmarna då dimman

klär in alla fönster i mönster

men om inte ens mörkret

får vidröra ditt bräckliga skinn

vem skulle då någonsin

nå ända in

2010-11-11T00:06:00.029+01:00

Det stora havet slukar mig hel. Jag har aldrig varit på den här platsen förut, men känslan är densamma som att komma hem efter en lång resa. Var är egentligen hem? Jag kan sprida ut mina fotografier, smycken och dagböcker var helst jag vill. Jag kan älska en stad så mycket att jag är beredd att stanna för alltid. Jag kan fästa mig vid människor och vid djur. Jag kan sjunga psalmer till Gud i en kyrka som jag aldrig har besökt förut. Jag kan tro att jag har hittat rätt. Jag kan utmattad och törstig återvända till vattnet efter tusen dagar i öknen. Det stora havet slukar mig hel. Vindarna leder mig var de vill. Jag är ett borttappat barn, jag har svikit alla mina förfäder.

2010-10-18T00:12:00.009+02:00

Regnet som smattrar utanför är ett passande soundtrack till ångesten som ska drabba dig efteråt. Lek inte med elden, du kan nästan höra naturen viska det till dig. Aldrig förut har du varit så nära en annan kropp och aldrig förut har du känt dig så ensam. Fingrar som spelar piano utmed ryggrader och det är precis vad det är: ett spel, en kort slinga på ett piano som dammat igen.

2010-10-10T13:34:00.004+02:00

Perfektion attraherar mig inte. Som en övervakningskamera bevakar jag varje snedsteg du tar, smider planer som ska krossa din polerade fasad.

2010-10-09T00:39:00.038+02:00

Du är kriget inuti mig:
plastkulor mot betongväggar
ruinerade städer i pastell
en affekterad kollision
jag befaller dig!
skär mitt kött surpla mitt blod
det finns inga genvägar

2010-09-25T01:31:00.061+02:00

I verkligheten dvs drömmarna bär du genomskinliga kläder. Din hud är skrynklig och du bränns, som en havsmanet bränns du. Jag skriker åt dig att sluta, sluta komma nära skriker jag, kom inte närmare. Du är den tomma skogen i byn där jag växte upp. Jag hatar dig för det. Jag hatar att du kallar mig vid namn, att du vet allt om mig och framför allt annat så hatar jag att du är någon slags flyktväg; en misslyckad bearbetningsmetod som blivit till belastning.

2010-09-15T22:39:00.008+02:00

Den här världen
är ett monster
med sina kattklor
attackerar den oss
stjäl och förstör
det är vad den gör

2010-07-29T17:08:00.016+02:00

Känslan: Att fastna i en gyttjepöl och inte komma loss. Det stormar överallt; ändå vilar ditt hår stilla mot ryggraden. Vindspel som skriker, fågelsvärmar som flyr. Du sträcker din hand mot himlen, söker febrilt efter något eller någon som kan dra dig uppåt. Till slut kommer räddningen, det gör den alltid. Men i bakgrunden breder gyttjepölen ut sig; hela tiden med vetskapen om att du kommer att återvända. Falla, resa sig, falla, resa sig - du kan refrängen, du kan rytmerna. Det gör alltid lika ont att sjunga med.

2010-07-05T00:10:00.005+02:00

Hålen i mitt huvud rymmer flera tusen hav
du gör mig berusad
intalar mig att jag behövs
men du behöver ingen alls
så jag flyr
springer längs alla världens stränder
tills jag finner ro
vid vattnet
under himlen
dit jag alltid återvänder

2010-05-24T14:23:00.000+02:00

Känslan av att förlora någon. Jag kan inte beskriva den bättre än att det är som en evig vinter utan snö, våren kommer aldrig tillbaka. Fötterna trampar otåligt där jag står på garageuppfarten med blicken nedfälld mot marken. Sneglar då och då mot vägen. Du kommer aldrig tillbaka.

2010-05-23T20:25:00.016+02:00

De vita hästarna erövrar landet, bränner ned husen (såren) och bygger upp ett nytt rike. Det är deras tur nu. Och det här är en metafor som allting annat, vi badar/gömmer oss i dem. En mörk sanning finns dold i varje lycklig berättelse. Sagorna räddar oss dödar oss, jag vet inte längre, bryr mig inte heller. Det enda jag egentligen vet är att jag saknar dig. Ska skriva ett brev till dig och berätta om allt det där; hur du är ett tåg som har stannat vid min perrong och om hur vi trycker händerna mot de immiga fönsterna och försöker få tag i varandra men inte vet hur. Det är därför jag åker dit, till det nya landet. Jag tror att jag är förälskad i en känsla men det spelar ingen roll, ska leva i nuet lite mer, tänka på konsekvenser lite mindre.

2010-04-21T18:38:00.012+02:00

Det är här är ett krig mellan gott och ont som i alla tusentals sagor/berättelser/filmer. Har ni läst dem, har ni hört dem, har ni sett dem? Det finns bara en vinnare.
Mina drömmar börjar alltid på samma sätt: Det är ett stort svart berg som jag måste bestiga. Jag är en spindel, ett ryggradslöst rovdjur, klättrandes längs bergsväggen med mina åtta ben.
Den andra drömmen: Jag simmar i ett vitt hav fullt med människor. Skatorna störtar ned från himlen och fastnar i mitt toviga hår.
Det finns bara en vinnare. Livet är ett krig mellan dröm och verklighet. Människan är en soldat på uppdrag, utplacerad i en armé. Alla har vita kläder och svarta skor. Smutsar du ned kläderna/dig själv så ska du dö, det är en regel. Den enda regeln.
Den sista drömmen/slutet: Vi bor intill en motorväg som är gjord av sand. Det här är den finaste drömmen för du är alltid med mig. Vi räknar bilarna som passarar längs vägrenen och andas in avgaser tills vi dör. Jag brukar tänka tillbaka på den tiden som den bästa i mitt liv, fastän den aldrig existerade. Känslan av sandkorn mellan tårna, din hand i min, dina pulsslag mot min kind.
Det finns inga vita hav, det fanns det aldrig.

2010-04-17T16:03:00.013+02:00

Sakta lösgör du mig från alla trådar. Det är som att känna hur någon i en långsam rörelse river av ett plåster. Jag ser såret som blänker, blodet som har torkat in under huden och skapat en blöt röd fläck. Allt är ett skimmer av rött; hjärtat som bankar under bröstet sprider ut sig överallt. Men du väcker något i mig till liv. Du säger: "Jaga inte efter det du har förlorat, bygg istället upp någonting annat, någonting nytt." Samtidigt känner jag hur trådarna drar mig tillbaka, får mig att vilja återvända. För egentligen älskar jag känslan av att vara förlorad. Jag älskar alla sömnlösa nätter. Jag älskar att gå genom mörka tunnlar med vetskapen om att ljuset finns på andra sidan. Men jag vet: ett steg tillbaka är aldrig lösningen. Ett steg tillbaka är som att gå naken i en gyttjepöl; jag kommer att ta med mig all smuts där jag kom ifrån, all skit som jag trodde mig ha förträngt. Så när du sakta lösgör mig från alla trådar, lagar och plikter, låter jag dig göra det. Jag tillåter mig själv att tappa kontrollen.

2010-04-14T17:47:00.018+02:00

Vi fångar natten
fångar dagen
carpe diem
ser oss inte om
över axeln
bara super in allt
blir berusade
lever här
lever nu
innan vi flyr
som fåglarna
öst väst
vart ska du
norr syd
vart ska jag
vi bränner upp
alla kartor
lever här
lever nu
en dag till

2010-02-15T21:22:00.049+01:00

Någon
dör av en hjärtattack
ramlar på isen
lyssnar på Bob Dylan
ber till Gud
får orgasm
planerar ett mord
förlorar oskulden
blöder näsblod
läser Koranen
åker taxi i New York
föder ett barn
förlorar ett barn
misshandlar ett barn
dricker sprit på en bar
tar en huvudvärkstablett
skär med kniv tills handleden går av
hoppar framför tunnelbanan
tänkte hoppa framför tunnelbanan men vågade inte
porrsurfar
letar efter kärleken på match.com
hittar inte kärleken
tappar hoppet
tänker på barndomen
minns första kyssen
håller en pistol i handen
räknar till tio
snuddar vid avtryckaren
vågar inte skjuta
yttrar högt för sig själv: "det är ju bara död, ingenting allvarligt, rien de grave"
jonglerar pistolen i cirklar över huvudet
upprepar: "rien de grave, rien de grave"
avfyrar ett skott PANG rakt i tinningen (precis som i filmerna)
movie star movie star you think you are a movie star

det stinker död

2010-02-14T21:48:00.006+01:00

Mitt hjärta är lika stökigt som mitt rum; det ligger döda människor över hela golvet. Det finns inte längre något utrymme att gå på, så jag står still; omringad av vita kroppar. Mina bröder och systrar har gett sig av, som en flyktig vind, en dyster fågelsvärm. Vart tog ni vägen, mina älskade? viskar jag och sveper med blicken över rummet/hjärtat. Jag är instängd i mitt eget hjärta, allt är ett blodigt slagfält. Det stora inbördeskriget, det är så jag ska minnas det. Tusen döda soldater, en överlevare. Det är jag, det är jag som blev kvar, fången i min egen kropp. Frågar igen: Vart tog ni vägen, mina älskade?

2010-01-23T01:36:00.009+01:00

Med all sin glans
smeker månen
vid rymden
under samma himmel
har vi upplevt allt
kan inte gömma oss
någonstans

är livet
en evig monolog
med oss själva
ett tidsfördriv
i väntan på
något större
bättre
vackrare

eller är livet
en promenad
längs havet
vindar som
piskar kinden
och ibland
kysser den ömt

2009-11-12T00:02:00.015+01:00

jag lånar fem böcker på biblioteket och läser poesi hela vägen hem
jag ritar dina läppar på ett vitt A4-ark och kysser pappret
jag julpyntar mitt rum en månad för tidigt
jag pluggar in tjugo franskaglosor för att glömma dem nästa dag
jag går förbi den där busshållsplatsen
den där parken det där torget de där människorna
alla städer finns alltid kvar, bara dess själar byts ut
det sker som på rutin, det där utbytet
någon dör och någon föds
jag förtränger vardagen genom att:
reda ut mysterier som redan är lösta
gå längs gator som andra har gått på före mig
läsa böcker vars pärmar är ihoptejpade
jag är bara en i mängden, utbytbar

2009-11-11T01:02:00.000+01:00

Älskar du mig?
Med en revolver i innerfickan svarar du att: "Jag dödar alla som kommer i min väg. Jag älskar ingen, det har jag aldrig gjort."
Den svarta mascaran smetar ut sig över mina bleka kinder och jag ler, för det är det enda jag kan (ni vet redan). Här har ni mig, för er som undrar vem jag är. Här har ni mig. Nu är jag blottad, psykiskt naken. Jag ler åt allt. Jag ler när pistoler avfyras, när katten jagar fågelungen, dödar och äter upp den. Jag ler åt döden som om den vore vacker. Jag ler åt livet som om det vore vackert.
Jag är den färgglada husväggen där alla graffitimålare har sprayat sin konst. Jag tror mig vara stjärnan på konstens hemmaplan. Egentligen vet vi alla att bakom den regnbågsfärgade ytan döljer sig den grådaskiga betongen, den som stilla ruttnar i tysthet.

2009-11-10T00:50:00.028+01:00

Här är jag nu. I en säng två kvarter hemifrån. Jag andas in min tonårstid igen. Under några få andetag som tätt följs upp av varandra kommer allt tillbaka till mig; plötsligt minns jag allt. Jag minns hur dina läppar smakar och jag minns hur du känns. Utanför fönstret: novemberdimman som lägger sig som ett stort rökmoln över den lilla staden. Innanför: två tunna kroppar som flätas samman en andra gång, en tredje gång, en fjärde gång. En sista gång.
Innan näktergalen sjunger på nästa vers är det över. Vi lämnar den lilla staden och när folk frågar varifrån vi kommer svarar vi att vi inte vet (det vi vet är att: alla vita lögner ska slå ner oss en dag).
Att hitta sig själv går till så här. Att låta bli att gräva i det förflutna på grund av risken att fastna (dö) där; på trädgrenen bredvid näktergalen som sjunger på samma sånger om och om igen. Men rädslan för att den ska hinna flyga ikapp våra nya liv, och sjunga våra hjärtan till sömns, dödar oss likväl.

2009-10-15T22:23:00.001+02:00

Konsten räddar mig. Den här gången vaknar jag upp ur en livlig dröm, med ett kaninhjärta under bröstkorgen som vägrar ta efter tempot i mina, något ansträngda, djupa och "lugna" andetag. Jag känner hud under huden, då är det på riktigt. När jag faktiskt känner något, någon, INUTI.
Konsten dödar mig. För drömmarna, illusionerna, fantasierna och kreativiteten (mina vapen mot verkligheten) förlorar alltid kriget i slutändan.

2009-10-12T19:22:00.009+02:00

Del II

"Där någonstans fastnar jag och jag hittar inte ut igen."
"Vill du hitta ut igen?"
"Ja, eller nej. Men jag måste."
"Varför då?"
"Det plågar min själ att gång på gång uppleva saker utan att helt och hållet vara där. Jag är där, till viss del. Men en del av mig är alltid någon annanstans."
"Var någonstans?"
"Där jag en gång fastnade - bland bomullstygerna under den mjölkvita himlen. I min barndom, i det förflutna, i gamla minnen som egentligen bara ska vara just det; minnen. Ögonblick som klistras in i fotoalbum och glöms bort, för att sedan återupptäckas, och glömmas bort igen. Det är så det ska vara, men det är inte så det är."
"Du kan lämna det utan att släppa det, om du vill."
"Men hur gör man?"
"Gör inte som många andra; leta inte efter din andra hälft, din själsfrände, hela livet för att hundra år senare ligga på dödsbädden och inse att du i ditt desperata sökande glömde bort att hitta dig själv. Nej, för Guds skull, gör inte det. Svaren finner du hos dig själv, i det allra innersta, platsen där alltför många människor glömmer bort att leta."

2009-10-11T23:59:00.002+02:00

Himlen är mjölkvit, som alla andra dagar det året. Jag står på trätrappan till mitt barndomshem. I ögonvrån ser jag lekstugan och näckrosdammen. Gruset skramlar när pappas bil landar på uppfarten.
Den här minnesbilden och tusen andra. Himlen, den var alltid densamma.
"Le mot kameran", säger mamma. Och jag ler, jag ler med öppen mun och den silvriga tandställningen bländar hela världen.
"Titta, det snöar", säger pappa. På en sekund blir allt som en enda stor himmelsäng, vita lakan överallt. Mina barnsben rör sig bland bomullstyg i takt till den inbillade musiken och jag ler, för det är det enda jag kan. Där någonstans fastnar jag.

2009-10-06T20:01:00.025+02:00

Om döden (jag var aldrig rädd för dig):
Som för att vilseleda kom du klädd i vita lakan. Ty din entré är alltid densamma; som ett spöke om natten. Du, döden, dragningskraften.
Det var: saltvatten på kinderna, storm i hjärtat, en segelbåt som förgäves försökte följa vinden. Det var ett hav som jag aldrig hade sett förut. Det var djävulen utklädd till Jesus, världens frälsare, gåendes på vattnet. Du, döden, dragningskraften, som vi ständigt kan höra ropa om vi lyssnar (jag lyssnade alltid).
Det var du, en förklädd djävul, som törstade efter människosjälar likt vampyrer törstar efter blod, som i en desperat gest sträckte ut handen, väste: "Kom till mig" (på ormspråk). Eva kanske gick på det men inte jag.

2009-09-23T00:00:00.005+02:00

"Vi kan väl drömma bort det här halvåret också?"
"Jag är trött på att bygga torn av drömmar och se dem rasa."
"C'est la vie" (fysisk iakttagelse: nonchalant axelryckning).
"Vad menar du?" (fysisk iakttagelse 2: mina svarta ögon som speglas i hans blanka kindben).
"Att se hur allt faller sönder i slow motion, att vakna med dimma och tumult i huvudet, som om man vore en soldat i en krigsdrabbad stad - c'est la vie, sådant är livet. Vi har aldrig blivit lovade något vackert."

2009-09-21T22:55:00.032+02:00

Du är: ensam och stelfrusen. Bakom smutsiga fängelsegaller byggda av inälvor gömmer du ditt hjärta. Nyckeln kastar du i havet. Det är den enda utvägen, tänker du samtidigt som du ser på när den rostiga nyckeln slungas ner i havets djup.
Tusen år senare hittar någon nyckeln. Du vet inte hur det går till, tänker att "havet som är så stort". Men någon hittar nyckeln. Någon öppnar fängelsehålan och sorterar inälvorna varsamt, rör vid dem likt en bibliotekarie rör vid sina böcker. Någon kysser dina läppar som har varit på jakt efter motstånd så länge nu. Någon säger: "Allt kommer inte att bli bra men allt kommer att bli bättre" och "jag är här nu", bara så.
Den plötsliga tystnaden uppstår. Det här står skrivet i allas hjärtan, hjärnor, sinnen: allt som är vackert går förr eller senare förlorat. Trots det anländer slutet som en bomb från himlen:
KRASCH! Det är ljudet av ditt hjärtas död (det som du framför allt annat försökte att bevara). Det är glas som faller mot marken. Återigen: KRASCH! Så låter det. Så känns det. När någon lämnar och ett hjärta går sönder.
Den enda utvägen, visst var det så?

2009-09-15T17:38:00.009+02:00

Nu: samma flicka, fem år tidigare (jag älskar att leka med tiden, att förflytta händelser mellan olika epoker, mellan dåtid och framtid som om hela livet vore styrt av en fjärrkontroll).
När hennes hår rör sig i vinden ser det ut som fladdrande tygbitar av siden. Jag blundar, vill minnas det här ögonblicket, vill alltid minnas. Flickans far sitter bredvid henne (för visst måste det vara hennes far?), båda två med blickarna djupt fokuserade mot kanten av horisonten, till synes hypnotiserade av framtidens skönhet. Jag vill säga: Framtiden är egentligen en synonym för död. Den ska döda er som den dödade, och dödar, mig.
Jag hatar att jag älskar att leka med tiden just därför; jag är rädd för nuet. Jag är rädd för att fastna här, tappa bort mig själv någonstans bland alla rutiner och inrutade mönster, och jag fäster alltid alltid min blick mot kanten av horisonten. Samtidigt, utan att veta det, tappar jag istället bort livet självt, tappar bort detta nu som jag är för blind för att se. Detta nu som jag sedan ska lära mig att sakna.

2009-09-09T20:13:00.010+02:00

En cigarett vilar på den nariga underläppen. Hennes hår är om möjligt ännu mer slitet den här gången, den här natten, två år senare. Det är samma flicka, samma asfalterade väg. Till och med sättet hur hon fimpar cigaretten är densamma. Nonchalant låter hon den falla mot marken. Det går två, möjligtvis tre, sekunder. Sedan är hon där med den nakna foten, lyfter tårna med samma elegans som hos en balettdansös, dansar varv efter varv som om livet vore på låtsas och det här vore en film. Efter det lämnar hon drömmarnas scen, återgår till verkligheten i samma stund som hälen pressas mot cigarettglöden.
"Varje gång jag känner elden brännas mot huden, tänker jag på alla som har sårat mig. Jag tänker på alla ensamma nätter, alla hopplösa förälskelser, alla förbannade drömmar som jag aldrig lyckades fånga. Nej, jag fångade inget alls, INTE ENS ETT HJÄRTA LYCKADES JAG FÅNGA."
När hon talar mullrar himlen. En efter en träffar blixtarna marken. Och flickan, hon skriker inuti. Det låter som miljontals sirener som spelas om och om igen, jag kan höra det. Men utanför kroppen är tystnaden total.
Samma flicka, samma asfalterade väg, två år senare.

2009-09-03T19:56:00.020+02:00

Där ligger hon på marken; död och med knytnäven i munnen. Det sägs att våra hjärtan är av samma storlek som en knuten hand. "Om hjärtat vore en knytnäve skulle du kunna slå ner vem som helst", säger rösten i mitt huvud. Mitt hjärta är skört som glas och hårt som is, jag vet inte längre skillnaden.
Där ligger hon, alltså, på marken; död. Hur gammal kan hon vara? Runt 70 kanske? Hon har rynkor överallt och hennes ansikte är vitt som snö. Vi är på en gata i mitt kvarter, i min stad, bland trävillorna där jag växte upp. Samma fåglar, samma himmel. Men något är annorluna. Det här är inte längre min stad för jag har rymt hemifrån för länge sedan.
Jag förstår plötsligt hur allt hänger ihop; varför jag är här och varför hon är här. Hon, den döda med skrynklig hud, vars ögon är öppna och med huvudet på sned, halvt avhugget. Mitt huvud härmar automatiskt samma vinkel när jag tittar på henne. Under sekunden då våra blickar möts får jag känslan av att hon är medveten om ögonblicket trots att hon inte är vid liv. Ja, och plöstligt förstår jag precis allt, varenda liten detalj faller på plats. Den döda med inälvorna utanpå huden, det är jag.
För att: allt kommer tillbaka till oss, förr eller senare gör det alltid det. De minnen och platser och människor som vi förgäves försökte, och fortfarande försöker, glömma. De jagar oss hela livet, som ett evigt flåsande i nacken, och sedan en dag, helt utan förvarning; så är de bara där.

2009-08-26T15:07:00.030+02:00

Jag faller handlöst framåt, räknar löven på marken och får grus i munnen. I mitt inre trängs tro och tvivel i samma rum. Himlen strider mot helvetet och änglarna skriker, demonerna skriker, alla skriker.
Återigen: jag faller handlöst framåt. Förälskar mig i män som inte existerar, irrar runt i cirklar, söker efter en spegelbild som inte finns. Ja, jag faller faller faller, som höghus vid jordbävningar, som träd i blåsväder. Men jag tar mig upp igen, på något sätt tar jag mig alltid upp igen.

2009-08-23T22:25:00.024+02:00

"Låt dig aldrig luras att tro att fåglarna är fria, även fria fåglar sitter i bur." Efter sitt påstående vecklar hon upp ögonlocken, rätar ut halsen och vinklar upp hakan. Jag skådar hela processen från sidan. Hennes blick har fastnat vid en fågelsvärm som angriper horisonten, långt långt borta.
"De krigar mot molnen om en plats i himlen", mumlar hon tyst. "Alltid detta krig."
"Jag ser inga stridsvagnar", inflikar jag.
"Vilken idiot har fått dig att tro att ett krig tvungetvis måste innehålla stridsvagnar? Kriget inom oss då, vad finns där? Nej, just det, varken soldater eller stridsvagnar, pistoler eller bomber. Det handlar inte om det."
"Vad handlar det om då?"
"Ja, säg mig det. Jag önskar att jag visste." Hennes panna rynkas och ögonen krymper, som om hon funderar intensivt. Efter en stund fortsätter hon: "Du förstår, alla fåglar saknar frihet. Det är vinden som leder deras väg och deras öde, den fria viljan existerar över huvud taget inte. De krigar inte för att överleva, utan för att de måste. Ty sådant som är förutbestämt kan inte brytas."
"Hur kan du veta allt det där?"
"Jag har studerat fåglar i flera år. Jag är ingen mästare i att förstå fågelspråket, det blir man aldrig. Men det här har jag lärt mig: deras sånger är inte glada sånger, de är i själva verket klagovisor. Ja, så skulle man faktiskt kunna kalla dem."
"Klagovisor?"
"Just precis. En liten flicka blir våldtagen, en soldat förlorar ena benet i ett meningslöst krig, en katt blir överkörd, en kvinna blir misshandlad av den man som hon har lovat att älska i nöd och lust. Det är vad skatornas kraxande, eller näktergalens vackra sånger om du så vill, handlar om. Åtminstone om mina undersökningar är rätt genomförda, och det tvivlar jag inte en sekund på."
Fåglar, en symbolik för världens ondska? Deras sånger, klädda i dödens svarta mantel? Mina lungor får plötsligt svårt att pumpa luft, alla tankar blandas runt och är omöjliga att sortera tillbaka i rätt ordning.
Plötsligt konstaterar jag att vinden har tystnat, och det enda som hörs nu är fåglarna. När de talar låter det som skriken när man blir jagad i en mardröm. Kanske är alltsammans bara en mardröm. Jag vill tro att det är det. Jag ber till Gud att det är det. En mardröm.

2009-08-19T23:58:00.025+02:00

Mitt hjärta blöder, det blöder blod. Jag ser med avsmak på när de blodröda kanalerna strilar ner längs min mage, gör korta stopp vid naveln och fortsätter sedan rinna nedåt min kropp. Det värsta är att JAG KÄNNER INGENTING, jag känner aldrig någonting. Det bildas en pöl av rött på det ljusa trägolvet. (Att andas blir svårt och det infogas en paus, som om det här vore en pjäs som spelades efter ett nedskrivet manus, som håller i sig i några sekunder.)
Jag skriker (ljudlöst): "Mitt hjärta blöder, det blöder blod" och:
"Jag kan inte längre avgöra skillnaden mellan dig och en mördare" (det sistnämna skriker jag så högt att jag tror att mina stämband ska brytas av på mitten).
Så här slutar det: du slickar upp blodpölen precis som du alltid gör. Med knäna i golvet dyker du ner med ansiktet i det som, i den här berättelsen, symboliserar mitt hjärta (i en annan berättelse är vi på någon annan plats någon helt annanstans och jag är någon annan, därmed: mitt hjärta är ett annat). Sedan, när du har sörplat i dig pölen, då och då lyft huvudet uppåt och sett in i mina ögon, böjt dig ner igen, och återigen: sörpl, sörpl (som en hund som lapar vatten), DÅ, då ...
PANG!
En pistol avlöses någonstans i fjärran samtidigt som jag bestämmer mig. NU, nu dör jag, tänker (väljer) jag. Ja, att dö är i det här fallet att göra ett val. Jag kan inte längre känna hammarslagen mot min egen bröstkorg och allting slutar plötsligt att vara verkligt. Jag lever varken i dröm eller verklighet, utan svävar någonstans mellan fantasin och det pågående nuet. Är jag död? Är jag verkligen död nu?

2009-08-18T17:30:00.011+02:00

Jag är:
(1) ingen människa, (2) möjligtvis ett djur, (3) en katt i så fall, snälla låt mig vara en katt, (4) kanske en fågel vars ben har blivit fastborrade i marken av Gud, (5) 18 år om 21 dagar, ett faktum snarare än en hypotes, (6) fascinerad av himlen, rymden, Gud och i stort sett allt som inte går att ta på och som är/anses vara så mycket större än en själv, (7) identitetssökande, (8) trött på alla olika sorters utsagor som ändå inte leder någonstans, (9) över huvud taget trött på ALLT som inte leder någonstans, hösten vintern våren sommaren och alla dessa människor som går runt i cirklar, aldrig hittar de hem,
och jag är:
(10) inte heller hemma än, (11) inte funnen än, (12) inte någonting, egentligen.

2009-08-05T23:28:00.024+02:00

Det här är historien om när jag sitter på en buss på väg hem. Regn som gör sig synligt utanför fönsterrutan, lika ljudlöst som tårar, så symboliskt. Jag ser ut över främmande landskap (de liknar hundratals kopior av en och samma tavla; det gröna gräset, de röda husen med de vita knutarna och himlens ljusblåa färg i bakgrunden) samtidigt som jag låter den egna handens baksida röra vid mina snustorra kinder och jag konstaterar att jag inte har gråtit sedan jagminnsinteensnär.
Vad allting handlar om är det här. Det handlar om att jag kommer hem igen (diagnos: psykiskt utmattad) och jag ser mig själv i spegeln och jag tänker att "det här är inte jag men ändå är det jag". Jag hittar spår av dig i min säng - små, bruna hårtestar som alla får mig att minnas. Minnas spindlarna i taket som vi så förbrilt jagade förgående natt, med hårda bokpärmar i händerna och ögonen, gröna/blåa/bruna, ständigt på vakt. Vi somnade till lukten av död och blod den natten, men det viktigaste av allt: vi somnade till varandras andetag och det, det är liv. Om något så är det just det: LIV.
När vi slog sönder spindlar, tänkte jag att "imorgon regnar det". Imorgon är idag och regnet gör sig synligt utanför fönsterrutan, lika ljudlöst som tårar och VARFÖR MÅSTE ALLTING ALLTID VARA SÅ FÖRSKRÄCKLIGT SYMBOLISKT? Och du är inte längre här.
Det här är historien om avsked och farväl och det här är historien om sommaren som, liksom alla andra somrar, tog slut alldeles för fort.

2009-07-26T01:37:00.033+02:00

Under färglösa dagar likt dessa har jag en tendens att förlora mig själv (mitt inre hånar mig: SOM OM DU någonsin har hittat dig själv).
Tunna sidenlakan klär in min nakna kropp i oskuldsfullt vitt. Och jag är ensam, alltid ensam. Ignorerar ständigt mitt kluvna psyke, mitt schizofrena jag, som bestämt hävdar att jag (vi?) är två, en kropp delad mitt itu. Men jag är ensam ensam ensam bortsett från den svarta katten på golvet. Katten, den jagar sin egen svans genom att springa runt i cirklar längs rummets trälistor, varför det skär (tänk dig ljudet av en vass kniv mot en porslinstallrik fast värre) i mina öron oavbrutet, då hans klor, varv efter varv, försöker att få ett fast grepp om plastgolvet eller kanske bara ett grepp om sitt liv (varpå jag vill skrika att "jag vet hur det känns att inte veta varken varifrån man kommer eller vem man är eller var man ska, trots att det står så tydligt i passet och på den medhavande flygbiljetten").
Ja, jag har en tendens att förlora mig själv ibland, att tappa kontrollen över dröm/verklighet så att allting blir suddigt, beblandas i ett stoft, ljusrosa sken. Jag trycker de gröna eller blåa (ingen kan definiera dess färger, inte ens min egen mamma) ögonen mot persiennernas kant, vilar hakan i handflatan, i väntan på din ankomst. Du ska inte komma utklädd till riddare, ridandes på en vit häst. Nej, från mina drömmar till min verklighet ska du kliva RAKT IN, äga scenen precis som du är, precis som du alltid har varit (låt mig låtsas att jag faktiskt VET vem du är/har varit) och det ska verka som om du alltid har varit här, i mitt liv. Det ska inte bli något Romeo och Julia över det hela utan det ska handla om oss, och vi ska skriva vår egen historia.

2009-07-20T23:32:00.004+02:00

Antal dagar utan dig: 943.
I ett brev adresserat till Gud ber jag om att få tillbaka dig, ett brev som vilket som helst bara att det är ett tydligt bevis på hur trött jag är på att spela ensamhetens roll. I slutet av brevet säger jag emot min egen önskan:
"Det är för sent, ty det som en gång har fallit går inte att bygga upp igen. Människor är inte som städer efter krig, det finns en skillnad. Föreställ dig en svartvit bild från en historiebok, du vet där varje höghus har bombarderats och där varje kvarter ligger i ruiner. Människorna, de är nakna och blodiga (fast blodet syns inte, det är ju ett svartvitt fotografi). Om bilden togs idag är staden redo att byggas upp igen imorgon. Skillnaden, alltså, är följande: det finns en gräns för hur mycket en människa kan gå sönder och när han/hon väl kapitulerar finns det ingenting att bygga upp, det är en omöjlighet." (En instinkt som jag sedan länge har burit som en börda, likt en sten vid mitt bröst, och jag har medvetet valt att spela blind och döv, låtsas att jag varken ser eller hör.)

2009-06-26T00:29:00.015+02:00

Ett påhittat minne eller en dröm någonstans ifrån. Med vinterbleka armar rakt uppsträckta över huvudet, står hon i mitten av det öppna rummet i bara trosor. Hennes blick spikrakt uppåt, mot sprickorna i taket och spindelväven i hörnen. Där står hon, samtidigt som hennes blonda hårstrån faller till golvet, en efter en. Mamman kallar henne för en ängel från ovan, men likt en för tidig tonårsrevolt vill flickan höja sin röst, skrika: "JAG ÄR SJÄLVASTE DJÄVULEN. SER DU INTE HELVETET INOM MIG, ALLT DET SVARTA? JAG ÄR DJÄVULEN, DJÄVULEN ÄR JAG".
Men hon skriker inte och hon klär sig i vitt, alltid vitt. Och hon står där, med ryggtavlan vänd mot fönstret, för att slippa se när löven faller, när marken färgas vit, när fåglarna återvänder, när sommaren kommer, när livet försvinner.
Slutligen, innan dag blir till natt, kliver mamman över den trasiga tröskeln till rummet. Knarr, knarr. Exakt så låter det när hon går längs träplankorna och når fram till flickan, ängeln eller är hon kanske en djävul? Försiktigt drar mamman det vita spetsnattlinnet över flickans huvud. Flickan, fortfarande med ögon som skådar spindlarna i taket. Mammans händer följer med på nattlinnets resa över huden. Bakom spetsen döljer sig flickans platta bröst som inte är några bröst utan endast två prickar. Där döljs också någonting annat: blåmärken som vittnar om kriget mellan död och liv. Blånader och tydliga bevis på vad som cirkulerar under huden, i det allra innersta. De giftiga, odödliga cellerna. Oförgängliga och eviga, när faktiskt DÖDAR är det enda de gör, tänker hon. Omöjliggör frihet och tillintetgör drömmar som aldrig hunnit uppfyllas, aldrig ska uppfyllas. Allt hon vill är att få sjunga med i fåglarnas sång, se spindlar bygga städer av tunna trådar ovanför hennes huvud.
Ett hårstrå faller till golvet ännu en gång. En dörr öppnas, en annan stängs. En tår fälls och en ängel eller kanske en djävul flyger iväg. Flyger iväg och glöms bort. Finns inte, har aldrig funnits.

2009-06-11T16:40:00.011+02:00

Vad gäller

1. Den flicka som står längs vägkanten, viftar med tummen i vinden, och väntar på lyckan: livet är ingen film, det finns inga vackra slut. Du och jag är den där flickan. Vi alla, i olika kroppar, precis likadana. Livet, en evig väntan, ett oavbrutet sökande efter någonting som inte går att finna.

2. Resan, livet och de stora VARFÖR vi kämpar och VAD som håller oss kvar: mittemellan jakten och sökandet, finns drömmarna. Tillfredsställelsen. Verklighetsflykten. Små, små ögonblick, om så bara tillfälliga, som blir vår räddning. Låt det vara så. Låt fåglarnas dans längs horisonten fortgå ett tag till. Låt deras sånger bli som balsam för själen i dagar då allting känns mörkt, tyst och ödelagt. För deras sånger handlar om oss, det har ni väl förstått?

3. Början och det ofrånkomliga slutet: jordklotet snurrar runt, runt, runt, men vägarna tar alltid slut. Angående den flicka som står längs vägkanten, viftar med tummen i vinden, och väntar på lyckan, så vet jag inte var hon började sin resa. Jag vet inte var hon kommer ifrån eller vad hon gör här. Men; hon är här, och det av en anledning. Man kan tro på slumpen eller så kan man välja att inte göra det.

2009-06-09T02:05:00.005+02:00

Det här är kanske jag eller någon helt annan (jag vet ju inte vem jag är): med stripigt, smutsigt hår, en cigarett i vänster mungipa och trasiga kläder, står hon med tummen i luften längs vägrenen. Ett kort avbrott då hon fimpar cigaretten, rör vid glöden med bara fötter och sedan snabbt tänder en ny. Hon bara står där, flackandes med en blick som då och då bländas av helljusen på de förbipasserande bilarna som aldrig stannar. Bortsett från billjusen och svaga sken från en rad av lyktstolpar, är det kolsvart. Lika svart som helvetet, som du skulle ha sagt. Men vem kan veta att helvetet är svart? "Mina drömmar är svarta och jag drömmer om helvetet. Allt hör ihop, som ett enda jävla mörker."
På avstånd ser allt nästan ut som på film, en svartvit film. Flickan med stripigt hår vid vägkanten, några bilar, cigarettrök, men inget regn. Jag vet vad hon drömmer, jag vet vad hon tänker; att det ska sluta lyckligt. Åtminstone en gång, åtminstone den här gången. Med tummen i luften, är hon på ständig flykt, jagad av det förgångna och alla drömmar som aldrig blev av. Egentligen vill hon bara hitta hem. Det är vad vi alla vill. Det är vad vi alla måste.

2009-06-02T14:16:00.004+02:00

Nio vänner och jag. När vi stod framför kravallstaketet och sjöng i kör, dansandes, lät jag inte alla mina sinnen uppslukas av den oerhörda stämningen. Istället tänkte jag: snart är den här timmen också ett minne. När scenljuset reflekterades i trädtopparna och färgade atmosfären, tänkte jag: ett minne som skapat för att sakna och längta tillbaka till.
Nio vänner och jag, dansandes i neonljus med knark i blodet och händer överallt. Aldrig, aldrig ska jag glömma. Alltid, alltid ska jag sakna. För evigt komma ihåg den stund då vi var ett. När mina barn hör historierna om oss återberättas, hör om våra upptåg och hjältedåd, ska jag ärligt säga att "ingenting i världen kunde skilja oss åt".

2009-05-05T19:37:00.013+02:00

På vägen hem svalde jag en fluga. Tusentals insekter som äter upp mig inifrån, det är så du känns i mig. Flugan dog och min mun smakade blod. Vad hade jag väntat mig?
1. Att flugan skulle ge mitt inre nytt liv.
X. Att mitt hjärta skulle få slå i takt med någon annans (om så bara ett insektshjärta).
2. Att flugan skulle vara du. Förändrad. Innan du blev den som fick mig att falla. Falla i bemärkelsen: förlora balansen, stupa, dö. Att flugan skulle vara du. Oförändrad. Du, den som en gång fick mig att falla. Falla i bemärkelsen: förälskelse.
(Rätt svar: 2.)

2009-05-02T12:19:00.005+02:00

Det är tvåtusennio, den femte månaden. Jag har börjat läsa halva nätterna igen och vaknar till fåglarnas kvitter varje morgon. Det allra sista sommarlovet ligger framför mig och allt är precis som det ska vara. Kan någon stanna tiden?
För några nätter sedan drömde jag om våra nakna kroppar, tätt ihopslingrade. Allt var på riktigt fast ändå inte. Jag sa: "Allting roligt börjar och slutar". Du svarade att vi har en hel sommar framför oss och att vi inte behöver tänka på slutet förrän det kommer. Jag frågar igen: kan någon stanna tiden? Låt aldrig slutet komma.

2009-04-28T19:26:00.012+02:00

Jag är sju år. Solstrålarna tränger igenom träden, målar fräknar på mitt barnansikte. Ovanför bildar charterflygplanen vita vägar på den ljusblåa himlen. Jag silar grus mellan fingrarna, kastar upp småstenarna i luften och fångar dem igen, samtidigt som vinden viskar hemligheter till de sjungade fåglarna. När jag gör ett försök i att urskilja vad de talar om, uppstår en plötslig tystnad. De svarta fåglarna har slutat sjunga och vinden rör sig inte längre.
Jag är äldre nu. Det är varken solstrålarna eller den ljusblåa himlen som jag minns. Allt det där var bara ett försök att romantisera verkligheten. Det jag minns är fåglarna som hastigt tystnar. Synen av katten som hoppar ner från hustaket, och hur den med sina fyra tassar går till attack uppifrån. Jag minns den ljusbruna fågelungen som kämpar för sitt liv längs husväggen. Det är vad jag minns. Det är vad jag alltid ska minnas. Som bomber föll över oskyldiga städer en gång. Som bomber faller över oskyldiga städer idag. Jag var en av åskådarna. En av dem som, utan att ingripa, såg på när liv förvandlades till död.

2009-04-22T00:17:00.004+02:00

Spegeln låter mig möta mitt eget ansikte och tar mig tillbaka till verkligheten. Den verklighet jag sedan långt tillbaka förträngt, men aldrig glömt. Varje ansiktsdrag påminner mig om då ni smetade in mina läppar i rött och pudrade den bleka pannan och de vita kinderna, tills jag inte längre syndes. Tills min hud döljdes av en tjock mask. Ni sa att ni gjorde det för att ni älskade mig, men jag vet att ni syftade på motsatsen. Man sminkar inte över ärren på människor man älskar. Man blundar inte, utan hjälper till att tvätta bort såren.
Spegeln låter mig möta mitt eget ansikte och tar mig tillbaka till verkligheten. Jag vet att varje ärr vittnar om seger. Jag vet det för att jag tog mig igenom det. En ensam överlevare. Ni såg mig aldrig, ni hörde mig aldrig, ni älskade mig aldrig.
Spegeln låter mig möta mitt eget ansikte. Jag rör vid ärren med fingertopparna och jag tänker att: en dag ska jag förlåta er.

2009-04-02T15:31:00.005+02:00

Han pekade mot en björk i den stora skogen och sa att människorna är som träden. "Hur menar du?" frågade hon. Han svarade att trädstammen talar om livet och grenarna vittnar om valen man gör, vägarna man väljer att gå. Trädens löv liknade han vid alla vänner som kommer och går under livets gång. "Inte sällan kommer vinden och stjäl dem ifrån oss, men vissa löv stannar alltid kvar." "Är jag ett sådant löv, ett som alltid stannar kvar?" undrade hon då. Han kisade upp mot den ljusblåa himlen, sedan på henne, och efter det riktade han blicken mot skyarna igen, innan han svarade: "Du är fågeln som sitter på den högsta trädgrenen. Ibland försvinner du, men jag vet att du är där ute någonstans och alltid återvänder. Med dig kommer alltid våren, solen och fågelsången".

2009-03-31T19:03:00.000+02:00

När fåglarna talar om frihet vill jag tro dem. När vindarna talar om förändring vill jag tro dem. När haven talar om trygghet vill jag tro dem. När himlarna talar om hopp vill jag tro dem. När meterologerna talar om att våren kommer snart vill jag tro dem. När du talar om oss vill jag tro dig. För att det är skönt att svepa in verkligheten någonstans. Sminka den och skyla sanningen när den gör för ont.

2009-03-27T23:33:00.025+01:00

Mamma läser högt ur sin dagbok från när hon var liten. Jag dricker te och tänker på alla förlorade drömmar och alla förlorade år. Nätterna slutar alltid så här. I ångest och utan dramatik. Mamma citerar en rad från dagen då hon träffade sin första kärlek, det var 1974 och hon var tio år. Sedan talar hon om somrarna på Öland och allt det där andra som jag redan har hört så många gånger. Det är tydligt att hon saknar det, barndomen och de ständiga äventyren. Hon frågar vad jag saknar och jag berättar om en midsommar i sommarstugan då jag och mina kusiner lät Vätterns kalla vatten skyla våra tonårskroppar. Det var långt efter midnatt när vi, några simtag från bryggan, klättrade upp på en sten och lekte Herren på täppan tills moster skrek att vi var tvungna att komma upp, annars skulle vi bli till små istappar alla tre, påstod hon.
Jag somnar nästan alltid till olika minnesbilder på min näthinna. Släcker mina ögonlock i hopp om att få drömma om tider från förr.

2009-03-19T13:19:00.007+01:00

Ibland när jag är på väg någonstans, brukar jag låtsas att någon följer efter. Det börjar som en lek, i vilken de svarta skuggorna på alla husfasader som jag passerar, tillhör någon annan. I vilken jag tycker mig höra fotsteg bakom mig och tillsammans försöker vi gå i takt. Det börjar som en lek. En sysselsättning som binder mina tankar och låser ute verkligheten. När jag vänder mig om, redo att möta en främlings ögon, är det ingen lek längre. Allt är så verkligt att jag blir förvånad när det inte står någon bakom mig. Ännu en inbillad föreställning, en falsk förhoppning, tänker jag och kan riktigt höra hur hela världen hånskrattar när jag fäller en tår. Är det så här det känns när en dröm går förlorad?

2009-03-14T01:22:00.002+01:00

Det här är den värsta känslan: ibland kan jag inte känna dina hjärtslag när jag frenetiskt letar med handflatan under ditt vänstra bröst. Du säger att "alla hjärtan är en tickande bomb, en nedräkning mot döden". Jag säger att "om dina hjärtslag tystnar, då tystnar mina också". När du frågar varför är svaret så enkelt. "Jag bor ju där, i ditt hjärta, och jag hör inte längre hemma någon annanstans."

2009-03-10T20:47:00.005+01:00

Hellre känna din hud mot min kropp fastän jag vet att vi är på låtsas, höra dig viska lögner i mitt öra.
Jag vet hur allt slutar: mitt hjärta går sönder när du lämnar mig för att du påstår att du längtar bort, trots att den egentligen anledningen är någon annan flickas läppar. Alltid någon annan flickas läppar.
Jag vet hur allt börjar, jag vet hur allt slutar. Jag vet att jag hellre upplever allt det här än ingenting alls. Det får mig åtminstone att känna att jag lever.

2009-02-28T14:04:00.014+01:00

Känslan av att vakna med solen i ögonen, strålar som tränger in mellan persienner och bildar fläckar på naken hud, går att likna vid sinnesstämningen hos ett barn en julaftonsmorgon. Det enda jag kan höra nu är fåglarnas kvitter. Det enda jag kan se nu är hur lagret av miljontals, vita kristaller tynar bort. Fenomenen som vittnar om att vi tog oss igenom den här vintern också.

2009-02-23T23:44:00.001+01:00

Jag minns hur du brukade rita pianotangenter längs mina ben och spela kärleksmelodier tills månen stal solens plats på himlen. Alla nätter samma sak: dina fingrars beröring över mina lår utmed vaderna och smalbenen. Du och jag var bara hud, ingenting annat. Sådana som vi får rynkor och ruttnar och dör.

2009-02-21T22:03:00.000+01:00

- Om jag berättar en hemlighet, lovar du att inte skratta då?
- Jag lovar.
- När jag ska sova brukar jag låtsas att tickandet från väggklockan i mitt rum är ljudet av dina hjärtslag.

2009-02-18T23:42:00.001+01:00

Mina ögon är lika sökande som blicken hos en jakthund, när vyer av sjöar och byar flimrar förbi. Din ryggrad är där ute någonstans men jag vet inte var och det gör mig så frustrerad. Jag ska hitta den, jag ska hitta dig. Det är ett löfte.

2009-02-14T17:40:00.008+01:00

Det är dagen tillägnad alla som har någon och hon kommer hemfarandes med en nallebjörn i ena handen och en påse med geléhjärtan i den andra. Utanpå sitter en lapp med kärleksförklaringar fasttejpad. De har varit ett par i sju dagar nu, hon och pojken med en halv centimeter glugg mellan framtänderna. Allting mellan dem verkar så äckligt simpelt och vackert att jag vill spy. Samtidigt är det nog just den illusionen om kärlek som jag själv bygger upp i mitt undermedvetna. Kärlek där jag och någon annan ristar in våra namn på varje träd som vi passerar av den anledningen att vi helt enkelt inte kan låta bli och där någon, varje kväll, somnar med sin nästipp i skålarna som formas kring mina nyckelben och viskar att "jag skulle vilja ha det så här för alltid".

2009-02-04T22:13:00.014+01:00

Med lätta fingertoppar drar du linjer och cirklar som tillsammans bildar konturerna av Sverigekartan på min mage. På platsen där vi möttes för första gången formar du ett kryss med dina två pekfingrar. Som en skattkarta där du och jag är målet.

2009-01-30T14:27:00.013+01:00

Min bästa vän brukade citera Håkan Hellström och skriva "så länge det finns stjärnor över oss" och "så länge våra hjärtan klarar av att slå" på mina armar. Jag kallade henne för min räddning och liknade vår vänskap vid fåglarna och himlen, evig och orubblig.
Sommaren innan jag skulle fylla 16, sa hon adjö och farväl utan förvarning. Är det så här det känns? tänkte jag. Är det så här det känns om fåglarna och himlen plötsligt skulle försvinna? De som alltid har funnits där och de som alltid ska finnas där.

Det här är vad jag har kvar av henne nu:
48 silverstjärnor
22 brev
3 pärlarmband
2 fotografier
1 rosett

2009-01-17T16:06:00.004+01:00

1. Jag eldar upp alla fotografier på dig och mig.
2. Jag dränker min kropp med tvål för att tvätta bort dina fingeravtryck.
3. Jag äter din favoritmat och stoppar sedan fingrarna i halsen för att spy upp allt, sakta och plågsamt.
4. Jag slutar lyssna på musik och ersätter tonerna med böcker och skräckfilmer.
5. Jag stryker ditt namn i min adressbok som om du vore död.

2009-01-11T22:52:00.009+01:00

Nackhåren reser sig och hennes kropp sticker ut sina knivar, gör sig redo för strid. Som på automatik, stängs hennes känslor av när mannen i kostym och vattenkammat hår drar in henne i sovrummet. Längs väggarna hänger svartvita fotografier föreställande ett ungt par. På en bild kysser de varandra och på någon annan betraktar de solnedgången tillsammans. Kanske var de lyckliga en gång för längesedan, hon vet inte, hon vill inte veta.
Mannen är över henne nu. I en hastig rörelse drar han ner de svarta byxorna till knäskålarna. Hon blundar. Snart inuti henne. Tänk på någonting annat, förmanar hon sig själv samtidigt som mannens hårdhänta grepp placeras kring hennes bröst. Hon skriker ut smärtan och ångesten och hatet i takt till faderns stönande.
Samtidigt går en äldre dam med hund förbi utanför fönstret, ovetandes om vad som försigår tio meter bort, innanför husväggarna på samma gata i samma kvarter. Om hon visste, skulle hon göra någonting åt det? Skulle hon? Skulle du? Skulle någon?

2009-01-07T17:55:00.016+01:00

Jag är offret; den maktlöse, den oskyldige, den förlorade och förnedrade. Det är ingen lögn att jag ibland önskar att det var jag som var bomberna som regnar ner över mellanöstern. Bara för att för en gångs skull få vara den som dödar och inte tvärtom.

2009-01-02T23:04:00.008+01:00

2008 var året då jag fyllde 17 år. Jag var naiv nog att tro att livet skulle bli som en film efter det. Som i sångerna vi hör, som i historierna de vuxna ständigt återberättar. Livet blev ingen film. Jag fortsatte att stirra in i nackhår som aldrig ledde någonstans, att sjunga med i kärlekssångerna som om det gällde mig. På en gata inte långt härifrån förlorade jag en nära vän. Blodet sprutade och hennes bländvita tassar skulle aldrig någonsin vandra längs mina ben igen. Någon gång då slutade jag att tro på de drömmar som brukade hjälpa mig att försluta den bittra, ack så kalla, verkligheten.

Överallt läser jag krönikor där det skrivs om att 2009 ska bli året då vändningen kommer. Ni älskar att förnya löften, men vad gör ni av dem? Ett årsskifte förändrar ingenting. Meterologerna fortsätter att prata om kalla vindar och nyhetsuppläsarna om självmordsbombarna och krigen som dödar, dödar, dödar. Vi har slutat att bry oss för länge sedan och byter kanal. Nej, ingenting har förändrats. Inte egentligen.

2008-12-16T22:48:00.005+01:00

Sedan vi slutade att existera målar jag din ryggtavla på mina vita lakan varje kväll. Längst ner skriver jag: STÄNG AV VERKLIGHETEN OCH KOM TILLBAKA TILL MIG. Det är inget rop på hjälp. Det är en befallning. Jag kan inte höra fåglarna längre. Du vet att jag älskar fåglar. Jag kan inte lyssna på musik längre. Alla låtar tycks handla om dig.
Jag ser mot horisonten, mot framtiden och inser att: allt är svart. Du dödade mig.

2008-12-12T14:28:00.010+01:00

De glittrande snöflingorna virvlar ner längs våra blonda hår, lägger sig som ett vitt, oskrivet papper över hela vår stad. Staden där vi har upplevt allt, där vi fick vår första kyss i ett gatuhörn någonstans. Allt ska suddas ut, allt ska bort. Fåglar ska återvända och nya drömmar ska byggas upp. Det här är våra liv.

2008-12-06T02:17:00.024+01:00

Min lillebror packade ner sitt lego i kartongerna noga och varsamt, som om legobitarna var gjorda av glas och inte plast. Jag tittade fascinerat på samtidigt som jag undrade om han förstod. Förstod att de där kartongerna i åratal ska få symbolisera hans barndom, då han inte längre lever i den, andas i den, är en del av den. Men jag sa ingenting. Han kommer ändå tids nog själv att inse, tänkte jag, hur det är att ligga sömnlös på grund av saknaden som gnager i en. Den saknad som handlar om barndomen som man så omedvetet och utan chans till försvar, blir bestulen på. Den dagen ska jag krama honom och säga att jag vet hur känns. Älskade, älskade lillebror.

2008-11-26T17:12:00.021+01:00

I några banankartonger på vinden ligger min barndom och samlar damm. Jag är 17 år och ibland händer det att jag söker efter mig själv där, bland gamla bokmärken, dagböcker, pokémonkort, Absolute kidz-skivor och Tvillingböcker. Det är min hemlighet. Det är mitt förtvivlade försök att hålla fast vid det förflutna.

2008-11-17T20:19:00.030+01:00

Hos psykologen:
- Vad är det som plågar dig?
- Jag kan inte radera honom.
- Vem då?
- Mannen som dyker upp i mina drömmar.
- Berätta om honom.
- Han är mystisk på något vis, svår att fånga. Lite som en fågel.
- Fågel?
- Jag vet att han kommer att lämna mig förr eller senare, precis som fågelsvärmarna överger oss förr eller senare. Ändå är det någonting som gör att jag gång på gång dras till dem, fåglarna, männen, drömmarna.
- Hur får det dig att känna?
- Jag hatar att jag älskar det, jakten och känslan av temporär tillfredsställelse.

2008-11-10T15:41:00.004+01:00

- Nittiotvå.
- Va?
- Nittiotvå. Du har nittiotvå leverfläckar.
- Hur kan du veta det?
- Jag räknade dem när du sov.

2008-10-23T20:00:00.023+02:00

Den 24 september 2003 fick jag ett telefonsamtal. Det var pappa som sa något om sjukhus och dig och himlen och sjukhus igen, men jag rörde ihop orden och förstod inte riktigt vad han menade. Kanske ville jag inte förstå. Strax därefter kom pappa och hämtade mig med sin röda bil, och vi åkte till sjukhuset. När vi satt i bilen tryckte jag kinderna mot det kalla bilfönstret och mina tårar blev ett med regndropparna utanför. Ser du mig nu? tänkte jag och tittade upp mot den disiga himlen. Någon gång då förstod jag. Inte efteråt. Inte när jag klev över tröskeln till rummet där du låg, död, i sjukhussängen. Mina ögon bländades av allt det vita; ditt vita hår, din likvita kropp iklädd vita bomullskläder och de vita stearinljusen på nattduksbordet. Väggarna, taket och gardinerna gjorde inte heller något försök till kontrast.
Vet du att jag brukade trivas på sjukhus innan den dagen? De vita väggarna och väntrummen fulla med leksaker var en del av min barndom och därmed en del av mig. Lukterna och korridorerna med människor i vita dräkter kändes aldrig främmande.
Jag grät inte på begravningen då jag var omringad av sörjande släktingar i vita kläder. Ja, allt var vitt även då. "Klä er i ljusets färger den dagen", hade du sagt. Men i flera år efter begravningen, då grät jag. När jag duschade och ingen såg. För dina omfamningar och kloka ord var en av orsakerna till att jag kunde stava till trygghet. Farmor.

2008-10-19T20:55:00.015+02:00

I en desperat jakt efter fysisk kontakt söker mina händer efter dina, men de är någon annanstans. Jag räknar leverfläckarna på din hud tills jag inser att det är min egen arm som jag vidrör.
Summan av mina verklighetsflykter: jag kan inte längre urskilja differensen mellan realitet och fantasi.

2008-10-13T18:43:00.018+02:00

- Jag dör nog ensam.
- Du har ju mig.
- Du kommer att lämna mig någon gång.
- Jag älskar dig.
- Du kommer att sluta älska mig.
- Nej, jag lovar. Vad kan jag göra för att du ska tro mig?
- Tatuera in mitt namn under din vänstra bröstkorg, ovanpå hjärtslagen.
- Det är meningslöst.
- Vad menar du?
- Ditt namn är redan ingraverat under huden, i mitt hjärta.

2008-10-09T22:04:00.022+02:00

Minnet av hur våra pulsar och blickar och axlar kolliderar med varandra någonstans i folkhavet, ger mig hjärtklappning och huvudvärk. Jag är så trött på det; på mig, på dig, på oss. Vad jag behöver är (om inte en plats i ditt liv) ny luft och nya drömmr som fungerar.

2008-10-06T18:57:00.022+02:00

Vissa kvällar handlar mina dagboksanteckningar enbart om hur mycket jag saknar dig; din ryggrad, dina höfter, dina revben. Pinsamt, tänker jag sedan, och vill spy på min naivitet. Vi som inte ens har andats samma luft. Är hela jag en illusion?

2008-09-15T19:17:00.027+02:00

Inatt hade jag en dröm i vilken alla tidningslöpsedlar skrek att jorden skulle gå under på grund av det där Big Bang-försöket, ni vet. Jag reagerade inte som jag borde ha gjort. Jag ringde inte till alla som jag älskar och berättade för dem hur mycket jag älskar dem, jag skrev ett mail till Mr. X: "Hej, nu när jorden ändå ska gå under så tänkte jag att jag lika gärna kan berätta för dig att jag har suktat efter dina läppar i över två år och just det; det går inte en dag utan att jag tänker på dig."
Jag kanske ska se det här som ett tecken, borde jag det? Att sluta drömma och börja leva. Annars är jag rädd att det snart är försent. Med oss och med allt som ännu inte startat, men kanske skulle kunna bli någonting som betyder något.

2008-09-12T14:19:00.024+02:00

Min syster och jag hade en egen armé. Vi stod i krig mot omvärlden med drömmarna och illusionerna som vapen. Men soldater dör och illusioner faller. Flickrum ersattes med deppmusik och pojkars läppar. Vi lät det fortgå, ovetandes om att tonårsrevolten tog ifrån oss det finaste vi hade - vår barndom.

2008-09-10T13:33:00.025+02:00

Vi var unga och naiva då vi ristade in våra framtidsdrömmar med svart sten i asfalten. På en gata i en stad där hjärtan slits itu och drömmar samlar damm. Jag förlorade min själ där någonstans, bland höghusen och skorstenarna.

2008-09-05T15:02:00.015+02:00

- Berätta om himlen, farmor.
- Allt är lika färgglatt här som de regnbågsfärgade knapparna på koftan som jag stickade till dig julen innan jag dog. Träden tappar aldrig sin färg och luften är fri. Det är som i drömmarna du berättade om, precis så.
- Vilka drömmar?
- Där fåglarna är ett med människorna och...
- Jag älskar fåglar.
- ...människorna är ett med kärleken. Det vet jag att du gör, älskling.
- Saknar du mig?
- Jag är ju hos dig nu.
- Men rent fysiskt alltså, saknar du mig?
- Jag saknar dina kramar och när du pillade i mitt vita hår och sa att det var det finaste hår du visste, det saknar jag.
- Vet du att ibland tänker jag att molnen är ditt vita hår och solen ditt ansikte och fågelkvittret din röst. Därför saknar jag dig som mest under nätterna. Jag har så svårt att sova, farmor.
- Jag är alltid hos dig, även på nätterna.
- Lovar du?
- Det var ju jag som lärde dig att alltid tala sanning, minns du inte?
- Jo, jag minns. Jag minns allt.

2008-09-03T18:35:00.021+02:00

Inte ens drömmarna hjälper mig längre. De kväver mig och allt är lögn, jag vet det nu. Hans lukt har klibbat sig fast på min hud, hans ansiktskonturer på min näthinna. Ett knytnäveslag rakt i hjärtat varje gång han väljer väggar, trägolv, asfalt och fönster för att undvika våra pupillmöten (det som en gång var min räddning).

2008-08-23T20:36:00.016+02:00

Sanningen är den att jag avskyr våra sammanflätade kroppar, dina händer längs ryggraden, ditt saliv i min mun och när du påstår att jag har snygga bröst. För allt det där saknar mening om du inte ser innanför huden, blåser liv i mina lungor och lär känna mitt hjärta.

2008-08-17T17:55:00.035+02:00

Ett ekande, pulserande minne: jag och B går längs marknadsstånden på Tunisiens bakgator. Vi möter tre kattungar och två barn. De har en samhörighet på något vis. Alla fem lämnade, övergivna, trasiga, oälskade. Jag klappar på katterna och säger till barnen att "everything is going to be alright", även om de kanske inte förstår. Även om det kanske bara är en vacker lögn. En kostymman i 50-årsåldern kommer gående. Med sina exklusiva, svarta lackskor kliver han rakt på kattungarna. Ignorerar deras jamanden och barnens tårar.
I veckor, månader och år efteråt, förföljs jag av mardrömmar om bakgator och män i kostym och kattskrik och barn som desperat ropar: "SNÄLLA, HJÄLP OSS!"

2008-08-15T16:40:00.019+02:00

Det var en sommarkväll i augusti för flera år sedan. Vi paddlade ut till en ö någonstans, du och jag och din bror. Vi byggde en koja där vi lagade köttbullar och spagetti av kottar och gräs. Natten med dess stjärnor kom. Till ljudet av Vätterns vatten kluckandes mot stenarna delade vi hemligheter och grillade marshmallows. I ljuset av soluppgångens strålar paddlade vi hemåt. Jag möttes av en hård kram och mammas arga ord i dörröppningen. "Om du bara visste hur orolig jag har varit och du måste komma hem i tid och gör aldrig om det där", sa hon med tårar i ögonen. Jag grät också. Tårar som vittnade om att barndomens sista sommar var slut, men också: glädjetårar över att ha upplevt en kväll som jag för alltid skulle komma att förknippa med lycka, jag visste det bara inte då.

2008-08-11T23:37:00.007+02:00

Vad jag tänkte när himlen öppnade sig och regnet föll: nu är sommaren över. Jag minns knappt mina barndomssomrar. Kommer jag att minnas det här? Två festivaler och trettio konserter och tio svenska städer och händer och hud och kramar och picknick i solsken och promenader och kalla nätter i tält och tågresor och böcker och främlingar som blir till bekantskaper och kräftfiske och sorgliga avsked och jag hoppas. Ja, jag hoppas verkligen att inga löv eller snötäckta gator ska få mig att glömma den här sommaren.

2008-07-14T23:56:00.022+02:00

Jag kan rädda dig om du vill. Du kan rädda mig. Vi kan rista in våra namn på ett träd någonstans. Vi kan skriva kärleksförklaringar på varandras magar. Vi kan fläta samman händer, läppar, kroppar. Jag kan låta dig spela för mig på din gitarr klockan sju på morgonen, trots att jag egentligen föredrar att sova till lunch. Det är okej. Jag kan ge dig mitt hjärta också.

2008-06-30T23:13:00.015+02:00

- Vad gillar du att göra?
- Åka tåg, studera stjärnorna och skriva kärlekshistorier.
- Skriver du om oss då?
- Kanske.
- Vad skriver du?
- Om bruna lockar och munnar och nyckelben och hud mot hud och dofter och hjärtslag i otakt.
- Det låter som oss.
- Det skulle kunna vara vilka som helst.
- Nej.
- Jo.
- Nej, för vi är inte vilka som helst. Jag hatar att du tror det.

2008-06-22T17:33:00.021+02:00

Jag blir aldrig den där flickan som de skriver sånger om, visslar efter i skolkorridoren eller den där som krossar pojkhjärta efter pojkhjärta på var plats hon rör sig. Vad jag har att erbjuda: ett hjärta, två händer och en mun. Som alla andra. Ändå riktas din blick över mitt blonda hår, mot trädtopparna och himlen. Bortom min höger- och vänsteraxel, som om jag inte fanns. Och varje gång det händer raderas en liten bit av min existens.

2008-04-23T17:27:00.037+02:00

- Där, under ditt vänstra nyckelben, sa han och placerade varsamt handflatan mot hennes hjärta. Finns jag där någonstans?
Man kunde glimta en osäkerhet i hans blick, så hon nickade flera gånger i ett försök att få det att försvinna, hans tvivel, sedan sa hon:
- Du finns överallt. I revbenen, njurarna och varje litet blodkärl. I lungorna också. Jag låg och tänkte på det igår kväll, att jag inte kan andas lika bra om du inte är i närheten. De blir liksom bara korta, snabba och ansträngande då, andetagen. Syret som lyckas nå ner till mina lungor räcker knappt till. Jag blir lite rädd då. Sedan tvingar jag mig själv att tänka på det där du sa om saknad, att vi lever under samma himmel och att du alltid är bara tio knapptryckningar på mobilen ifrån mig. Då kan jag andas i ett lugnare tempo igen.

2008-04-17T20:34:00.048+02:00

Jag har stirrat in i din nacke sedan ett halvår tillbaka, kan varje del av den utantill. Vet att du gillar att dra fingrarna genom samma hårstrå om och om igen tills det dör och går av. Vet att dina mörka lockar slutar precis innan kragen på en urtvättad t-shirt tar vid och döljer din hud. De där f*cking lockarna som förvandlar mina ben till spagetti, får mig att bläddra fram till sidan 153 i skolkatalogen varje kväll. Där får jag möta din blick hur länge jag vill och se din mungipa rikta sig lite snett uppåt, åt vänster. Det ser nästan ut som att du ler fast jag vet inte.