Med all sin glans
smeker månen
vid rymden
under samma himmel
har vi upplevt allt
kan inte gömma oss
någonstans

är livet
en evig monolog
med oss själva
ett tidsfördriv
i väntan på
något större
bättre
vackrare

eller är livet
en promenad
längs havet
vindar som
piskar kinden
och ibland
kysser den ömt

Jag lånar fem böcker på biblioteket och läser poesi hela vägen hem. Jag ritar dina läppar på ett vitt A4-ark och kysser pappret. Jag julpyntar mitt rum en månad för tidigt. Jag pluggar in tjugo franskaglosor för att glömma dem redan nästa dag. Jag går förbi den där busshållsplatsen den där parken det där torget de där människorna.
Alla städer finns alltid kvar, bara dess själar byts ut. Det sker som på rutin, det där utbytet, någon dör och någon föds.
Jag förtränger vardagen genom att: reda ut mysterier som redan är lösta, gå längs gator som andra har gått på före mig, läsa böcker vars pärmar är ihoptejpade.
Jag är bara en i mängden, utbytbar.

Älskar du mig?
Med en revolver i innerfickan svarar du att: "Jag dödar alla som kommer i min väg. Jag älskar ingen, det har jag aldrig gjort."
Den svarta mascaran smetar ut sig över mina bleka kinder och jag ler, för det är det enda jag kan (ni vet redan). Här har ni mig, för er som undrar vem jag är. Här har ni mig. Nu är jag blottad, psykiskt naken. Jag ler åt allt. Jag ler när pistoler avfyras, när katten jagar fågelungen, dödar och äter upp den. Jag ler åt döden som om den vore vacker. Jag ler åt livet som om det vore vackert.
Jag är den färgglada husväggen där alla graffitimålare har sprayat sin konst. Jag tror mig vara stjärnan på konstens hemmaplan. Egentligen vet vi alla att bakom den regnbågsfärgade ytan döljer sig den grådaskiga betongen, den som stilla ruttnar i tysthet.