Den 24 september 2003 fick jag ett telefonsamtal. Det var pappa som sa något om sjukhus och dig och himlen och sjukhus igen, men jag rörde ihop orden och förstod inte riktigt vad han menade. Kanske ville jag inte förstå. Strax därefter kom pappa och hämtade mig med sin röda bil, och vi åkte till sjukhuset. När vi satt i bilen tryckte jag kinderna mot det kalla bilfönstret och mina tårar blev ett med regndropparna utanför. Ser du mig nu? tänkte jag och tittade upp mot den disiga himlen. Någon gång då förstod jag. Inte efteråt. Inte när jag klev över tröskeln till rummet där du låg, död, i sjukhussängen. Mina ögon bländades av allt det vita; ditt vita hår, din likvita kropp iklädd vita bomullskläder och de vita stearinljusen på nattduksbordet. Väggarna, taket och gardinerna gjorde inte heller något försök till kontrast.
Vet du att jag brukade trivas på sjukhus innan den dagen? De vita väggarna och väntrummen fulla med leksaker var en del av min barndom och därmed en del av mig. Lukterna och korridorerna med människor i vita dräkter kändes aldrig främmande.
Jag grät inte på begravningen då jag var omringad av sörjande släktingar i vita kläder. Ja, allt var vitt även då. "Klä er i ljusets färger den dagen", hade du sagt. Men i flera år efter begravningen, då grät jag. När jag duschade och ingen såg. För dina omfamningar och kloka ord var en av orsakerna till att jag kunde stava till trygghet. Farmor.