Min lillebror packade ner sitt lego i kartongerna noga och varsamt, som om legobitarna var gjorda av glas och inte plast. Jag tittade fascinerat på samtidigt som jag undrade om han förstod. Förstod att de där kartongerna i åratal ska få symbolisera hans barndom, då han inte längre lever i den, andas i den, är en del av den. Men jag sa ingenting. Han kommer ändå tids nog själv att inse, tänkte jag, hur det är att ligga sömnlös på grund av saknaden som gnager i en. Den saknad som handlar om barndomen som man så omedvetet och utan chans till försvar, blir bestulen på. Den dagen ska jag krama honom och säga att jag vet hur känns. Älskade, älskade lillebror.