Min bästa vän brukade citera Håkan Hellström och skriva "så länge det finns stjärnor över oss" och "så länge våra hjärtan klarar av att slå" på mina armar. Jag kallade henne för min räddning och liknade vår vänskap vid fåglarna och himlen, evig och orubblig.
Sommaren innan jag skulle fylla 16, sa hon adjö och farväl utan förvarning. Är det så här det känns? tänkte jag. Är det så här det känns om fåglarna och himlen plötsligt skulle försvinna? De som alltid har funnits där och de som alltid ska finnas där.
Det här är vad jag har kvar av henne nu:
48 silverstjärnor
22 brev
3 pärlarmband
2 fotografier
1 rosett
åh
SvaraRaderaSå ska jag aldrig lämna dig, inte för att jag hade tänkt att lämna dig överhuvudtaget. Men du fattar grejen, pusselipuss
SvaraRaderaJag har också alldeles för många brev kvar.
SvaraRaderaliksom, så här är det.
SvaraRaderaman brukar säga "vad fint skrivet", "vilka starka ord" och "vad bra du är". men jag vet inte vad jag ska skriva. för det du skriver och gör är något speciellt. du står i ett led för sig. och jag kan inte sluta läsa. om och om igen. varje dag.
Åh, herregud. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har endast ett dataskrivet brev, några bilder och några låtar kvar av min vän. Det river hårt i hjärtat. För alltid.
SvaraRaderaKram.
är det en vän som gått bort? ):
SvaraRaderaoh herregud
SvaraRaderaAnonym: På sätt och vis, ja. Även om hennes hjärta antagligen slår i samma takt som det alltid har gjort, så är hon död för mig och jag för henne.
SvaraRadera