Det är dagen tillägnad alla som har någon och hon kommer hemfarandes med en nallebjörn i ena handen och en påse med geléhjärtan i den andra. Utanpå sitter en lapp med kärleksförklaringar fasttejpad. De har varit ett par i sju dagar nu, hon och pojken med en halv centimeter glugg mellan framtänderna. Allting mellan dem verkar så äckligt simpelt och vackert att jag vill spy. Samtidigt är det nog just den illusionen om kärlek som jag själv bygger upp i mitt undermedvetna. Kärlek där jag och någon annan ristar in våra namn på varje träd som vi passerar av den anledningen att vi helt enkelt inte kan låta bli och där någon, varje kväll, somnar med sin nästipp i skålarna som formas kring mina nyckelben och viskar att "jag skulle vilja ha det så här för alltid".