Ett ekande, pulserande minne: jag och B går längs marknadsstånden på Tunisiens bakgator. Vi möter tre kattungar och två barn. De har en samhörighet på något vis. Alla fem lämnade, övergivna, trasiga, oälskade. Jag klappar på katterna och säger till barnen att "everything is going to be alright", även om de kanske inte förstår. Även om det kanske bara är en vacker lögn. En kostymman i 50-årsåldern kommer gående. Med sina exklusiva, svarta lackskor kliver han rakt på kattungarna. Ignorerar deras jamanden och barnens tårar.
I veckor, månader och år efteråt, förföljs jag av mardrömmar om bakgator och män i kostym och kattskrik och barn som desperat ropar: "SNÄLLA, HJÄLP OSS!"