Det var en sommarkväll i augusti för flera år sedan. Vi paddlade ut till en ö någonstans, du och jag och din bror. Vi byggde en koja där vi lagade köttbullar och spagetti av kottar och gräs. Natten med dess stjärnor kom. Till ljudet av Vätterns vatten kluckandes mot stenarna delade vi hemligheter och grillade marshmallows. I ljuset av soluppgångens strålar paddlade vi hemåt. Jag möttes av en hård kram och mammas arga ord i dörröppningen. "Om du bara visste hur orolig jag har varit och du måste komma hem i tid och gör aldrig om det där", sa hon med tårar i ögonen. Jag grät också. Tårar som vittnade om att barndomens sista sommar var slut, men också: glädjetårar över att ha upplevt en kväll som jag för alltid skulle komma att förknippa med lycka, jag visste det bara inte då.