- Berätta om himlen, farmor.
- Allt är lika färgglatt här som de regnbågsfärgade knapparna på koftan som jag stickade till dig julen innan jag dog. Träden tappar aldrig sin färg och luften är fri. Det är som i drömmarna du berättade om, precis så.
- Vilka drömmar?
- Där fåglarna är ett med människorna och...
- Jag älskar fåglar.
- ...människorna är ett med kärleken. Det vet jag att du gör, älskling.
- Saknar du mig?
- Jag är ju hos dig nu.
- Men rent fysiskt alltså, saknar du mig?
- Jag saknar dina kramar och när du pillade i mitt vita hår och sa att det var det finaste hår du visste, det saknar jag.
- Vet du att ibland tänker jag att molnen är ditt vita hår och solen ditt ansikte och fågelkvittret din röst. Därför saknar jag dig som mest under nätterna. Jag har så svårt att sova, farmor.
- Jag är alltid hos dig, även på nätterna.
- Lovar du?
- Det var ju jag som lärde dig att alltid tala sanning, minns du inte?
- Jo, jag minns. Jag minns allt.