Ibland när jag är på väg någonstans, brukar jag låtsas att någon följer efter. Det börjar som en lek, i vilken de svarta skuggorna på alla husfasader som jag passerar, tillhör någon annan. I vilken jag tycker mig höra fotsteg bakom mig och tillsammans försöker vi gå i takt. Det börjar som en lek. En sysselsättning som binder mina tankar och låser ute verkligheten. När jag vänder mig om, redo att möta en främlings ögon, är det ingen lek längre. Allt är så verkligt att jag blir förvånad när det inte står någon bakom mig. Ännu en inbillad föreställning, en falsk förhoppning, tänker jag och kan riktigt höra hur hela världen hånskrattar när jag fäller en tår. Är det så här det känns när en dröm går förlorad?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag är så uppriktigt glad över att jag hittade din blogg. det känns så överflödigt att kommentera varenda inlägg men dina ord är magiska, jag måste.
SvaraRaderaJag håller med Klara - dina ord är magiska, och fina, och bra, och leendeframkallande i de fall där man inte vill fälla en tår efter att ha läst dem.
SvaraRaderaDu skriver så vackert och jag blir så glad över att jag följer din blogg.
oj, kan man förklara det bättre? jag skulle inte tro det. Det var mitt i prick.
SvaraRadera