Mamma läser högt ur sin dagbok från när hon var liten. Jag dricker te och tänker på alla förlorade drömmar och alla förlorade år. Nätterna slutar alltid så här. I ångest och utan dramatik. Mamma citerar en rad från dagen då hon träffade sin första kärlek, det var 1974 och hon var tio år. Sedan talar hon om somrarna på Öland och allt det där andra som jag redan har hört så många gånger. Det är tydligt att hon saknar det, barndomen och de ständiga äventyren. Hon frågar vad jag saknar och jag berättar om en midsommar i sommarstugan då jag och mina kusiner lät Vätterns kalla vatten skyla våra tonårskroppar. Det var långt efter midnatt när vi, några simtag från bryggan, klättrade upp på en sten och lekte Herren på täppan tills moster skrek att vi var tvungna att komma upp, annars skulle vi bli till små istappar alla tre, påstod hon.
Jag somnar nästan alltid till olika minnesbilder på min näthinna. Släcker mina ögonlock i hopp om att få drömma om tider från förr.