Han pekade mot en björk i den stora skogen och sa att människorna är som träden. "Hur menar du?" frågade hon. Han svarade att trädstammen talar om livet och grenarna vittnar om valen man gör, vägarna man väljer att gå. Trädens löv liknade han vid alla vänner som kommer och går under livets gång. "Inte sällan kommer vinden och stjäl dem ifrån oss, men vissa löv stannar alltid kvar." "Är jag ett sådant löv, ett som alltid stannar kvar?" undrade hon då. Han kisade upp mot den ljusblåa himlen, sedan på henne, och efter det riktade han blicken mot skyarna igen, innan han svarade: "Du är fågeln som sitter på den högsta trädgrenen. Ibland försvinner du, men jag vet att du är där ute någonstans och alltid återvänder. Med dig kommer alltid våren, solen och fågelsången".