Inatt hade jag en dröm i vilken alla tidningslöpsedlar skrek att jorden skulle gå under på grund av det där Big Bang-försöket, ni vet. Jag reagerade inte som jag borde ha gjort. Jag ringde inte till alla som jag älskar och berättade för dem hur mycket jag älskar dem, jag skrev ett mail till Mr. X: "Hej, nu när jorden ändå ska gå under så tänkte jag att jag lika gärna kan berätta för dig att jag har suktat efter dina läppar i över två år och just det; det går inte en dag utan att jag tänker på dig."
Jag kanske ska se det här som ett tecken, borde jag det? Att sluta drömma och börja leva. Annars är jag rädd att det snart är försent. Med oss och med allt som ännu inte startat, men kanske skulle kunna bli någonting som betyder något.