Jag är sju år. Solstrålarna tränger igenom träden, målar fräknar på mitt barnansikte. Ovanför bildar charterflygplanen vita vägar på den ljusblåa himlen. Jag silar grus mellan fingrarna, kastar upp småstenarna i luften och fångar dem igen, samtidigt som vinden viskar hemligheter till de sjungade fåglarna. När jag gör ett försök i att urskilja vad de talar om, uppstår en plötslig tystnad. De svarta fåglarna har slutat sjunga och vinden rör sig inte längre.
Jag är äldre nu. Det är varken solstrålarna eller den ljusblåa himlen som jag minns. Allt det där var bara ett försök att romantisera verkligheten. Det jag minns är fåglarna som hastigt tystnar. Synen av katten som hoppar ner från hustaket, och hur den med sina fyra tassar går till attack uppifrån. Jag minns den ljusbruna fågelungen som kämpar för sitt liv längs husväggen. Det är vad jag minns. Det är vad jag alltid ska minnas. Som bomber föll över oskyldiga städer en gång. Som bomber faller över oskyldiga städer idag. Jag var en av åskådarna. En av dem som, utan att ingripa, såg på när liv förvandlades till död.